Manus: Skini Lindgård
Urpremiär på Lillholmen 25.6.2014
En musikspäckad pjäs om några unga på sjuttiotalet i Pargas. Den handlar om kravet på tuffhet, att pröva vingarna och uppleva spänning – precis som idag. Den handlar också om vänskap och lojalitet. Den handlar om droger, ondska, förälskelse, om klasskillnader och att spränga gränser. Pjäsen utspelar sig under två sommarmånader 1971.
PRESSKLIPP:
“Musiken är till stor hjälp för dramaturgin. Dynamiken som uppstår mellan tonåringarnas individualitet och musikens universalitet – eller åtminstone gemenskapsalstrande förmåga – är en av föreställningens finesser. Lindgård är inte ute efter nostalgi, Jukebox är långt ifrån nostalgisk, fastän femtioplussare kan få en tår i ögonvrån av låtlistan, som består av t.ex. Steppenwolf, Christie, Uriah Heep, Deep Purple. Många låtar är klassiker tack vare sin oförstörda kvalitet, andra på grund av sin karaktär av landsplåga. De framförs givetvis live, av bandet Jukebox Five, där regissören Ridberg också medverkar på orgel. … Pjäsen handlar om de unga, och ungdomen manifesteras på olika sätt: som kollektiv, i par, som individer. Hur detta görs är en annan av föreställningens finesser. Vissa roller måste vara större än andra, men man ser alla. … En tredje finess hos pjäsen är spåret dom gestaltar hur flickor klarar sig i en värld som är oreflekterat macho. En tjej man gillar skarpt är Maija (Mecki Ruokolahti) som kan ge svar på tal och som själv tar initiativ när en kille faller henne i smaken. Maija tar också genuint vänskapligt hand om Jonte, en kille med intellektuellt funktionsnedsättning som Tobias Reuter gestaltar med skärpa och mjukhet.”
HBL/A-C. Snickars, 27.6.2014”Jukebox, en nostalgisk tidsresa till 70-talet. … Resultatet är en nostalgisk, rolig och vemodig pjäs, som kommer att uppskattas av både unga och gamla. 60- och 70-talets oslagbara rockmusik strömmar till synes ur barens ålderdomliga jukebox men framförs i verkligheten live av ”Jukebox Five”, komplett med sjuttiotalsshades och stora hårsvall. … Teaterboulages talrika unga förmågor gestaltar riktigt unga och lite äldre tonåringar inkännande och trovärdigt. … Pjäsens Manu spelas av en ytterst karismatisk Samuel Salminen. Kompisen Jaska (Victor Korpela) klarar sin roll som bortkommen med bravur. En annan bärande roll spelas av flickvännen Rita (Milla Ruokolahti) som ställs inför ett orimligt svårt beslut. Tobias Reuters lindrigt utvecklingsstörde Jonte är också en fint instuderad skådespelarprestation. Rollfiguren har, som många handikappade i verkliga livet, egenskaper som inte är beroende av intelligenskvot: Jonte visar empati och omsorg om andra. … Curre Ruokolahtis obligatoriska byfyllo Lundberg är en typ som nog kunde och kan hittas i varje tätort. … Jukebox bjuder på mer än sommarunderhållning. Skrattet fastnar ibland i halsen. Skini Lindgård, som var med då det begav sig, säger att pjäsen handlar om ungdomar som aldrig har funnits, men som kunde ha varit hennes kompisar.”
ANNONSBLADET/I. Sandman, 26.6.2014.”Jukebox on viihdyttävää ja tunteisiin vetoavaa kesäteatteria parhaimmillaan. … Skini Lindgårdin käsikirjoittama Jukebox kuvaa paraislaista nuorisoelämää 1970-luvun alussa. Lindgård tavoittaa hienosti paitsi nostalgisen ajankuvan, myös nuoruuteen kaikkina aikakausina kuuluvan huuman ja ahdistuksen. Näytelmän tapahtumat sijoittuvat pääasiassa paraislaiseen kahvilaan, jossa nuoret tapaavat tosiaan. Kahvilan nurkassa on tietenkin jukeboxi, josta valitaan ajan hittejä, kuten Christien Yellow River, Uriah Heepin July Morning tai Black Sabbathin Electric Funeral. … Lindgårdin tarinassa on viihdyttävää imua, ja näytelmän humoristiset, romanttiset ja traagiset ainekset löytävät luontevasti paikkansa. Jukeboxin ansioihin kuuluu myös ajaton ja uskottava hahmogalleria. … Hauskaa rytminvaihtelua kokonaisuuteen tuovat naapurinpoikamaisen Paulin suoraan yleisölle osoittamat kertovat monologit. Myös pääasiassa tarinamaailman ulkopuolelle jäävän Jukebox Five -yhtyeen varmaotteisesti esittämät kappaleet rytmittävät kokonaisuutta tehokkaasti. … Kaikista näkemistäni Riddo Ridbergin ohjaustöistä on huokunut sellainen vaikutelma, että esityksen eteen on tehty valtavasti työtä, kunnianhimoisista tavoitteista tinkimättä. Jukebox ei ole tässä suhteessa poikkeus. Ohjaajan osaavien otteiden vaikutusta lienee muun muassa se, miten erinomaista työtä lähes kolmikymmenhenkinen harrastajanäyttelijäkaarti tekee enimmäkseen realistisessa tyylilajissa. Niin pää- kuin sivuroolit on rakennettu huolellisesti ja yksityiskohtaisesti. Hahmot ovat luontevia ja tunteet aidon oloisia. … Myös viisihenkinen bändi tekee hienoa työtä. Teatterissa kun ollaan 70-lukuiset kuontalot ja lahkeet kuuluvat kuvaan, mutta ennen kaikkea juureva ja orgaaninen soitto tavoittaa autenttisesti kyseisen vuosikymmenen. Solisti Sakari Niemisen ansiosta soitanta ei myöskään jää pelkäksi taustamusiikiksi, vaan jokainen kappale nousee omaksi numerokseen. Niemisen ääni sopii erinomaisesti esityksessä runsaasti kuultavaan bluespohjaiseen hard rockiin. … Niin ikään lavastuksessa ja puvustuksessa on upeasti tavoitettu 1970-luvun henki. Kalusteet, esineistö, mainokset, kampaukset ja tiuhaan vaihtuvat asukokonaisuudet luovat vahvan visuaalisen vaikutelman. … Jukebox noudattaa samaa menestyskonseptia kuin pari vuotta sitten Lillholmenissa nähty Vill du slejkas? … Eller ska vi dansa först? Ei ihme, että tälläkin kertaa yleisö eläytyi vahvasti näyttämön tapahtumiin.”
TURUN SANOMAT/A. Karhu, 26.6.2014”Jukebox är inte någon enkel skrattfest. Visst finns här skämt, men också mer allvar än man kunde vänta sig från en musikpjäs. … En av dem som hänger på Axos bar är Paul (William Stocks), en snäll sjuttonåring som gärna skulle vilja skåta jämnåriga Maija (Mecki Ruokolahti), men har svårt att få igång det. Till Pauls vänner hör Rita (Milla Ruokolahti) som trånar efter snygga hippiekillen Manu (Samuel Salminen) trots hans uppenbara problem med droger och sprit. Efterhand visar det sig att karaktärerna drivs av mer invecklade motiv än vad första intrycket ger vid handen. De har det jobbigt hemma, de slåss med motstridiga känslor, de känner ånger och skuld. Musiken är vägen ut ur tonårsangsten. … Som vanligt när det gäller Teaterboulages produktioner kompenseras enstaka små tillkortakommanden av ensemblens energi, engagemang och uppriktiga publikkontakt. … Huvudpersonen Paul (William Stocks) ledsagar åskådarna genom historiska detaljer, platser och konventioner i Pargas anno 1971 och väcker sympati – Stocks är helt rätt som den rara och gulliga Paul. Mecki Ruokolahti är naturlig som den storkäftade Maija och Sanni Impilä är karismatisk och visar utmärkt komisk tajming som rebellen Kisse. Tobias Reuter, som spelar den funktionsnedsatta och godhjärtade Jonte, har fin scennärvaro och fick flera ögon att tåras medan Tim Erikssons hotfulla och grymma Göran skapade äkta obehagskänslor. Tragikomikens verktyg behärskas av Curre Ruokolahti i rollen som fyllhunden Lundberg. Det komiska samspelet mellan de kaxiga, fåniga tonårspojkarna Conny (Putte Ruokolahti) och Benny (Alexander Gröning) hade jag gärna sett mer av, liksom av de festliga, paranta damerna bakom kassan i Axos bar (Skini Lindgård och Carita Henriksson). … Många av dem som var unga på 1970-talet upplever antagligen att åtminstone en sak verkligen var bättre förr: musiken. ”Jukebox” är uppbyggd kring manusförfattaren Lindgårds musikurval och flera av låtarna sitter verkligen bra i berättelsen. Till dessa hör i synnerhet Merrilee Rushs ”Angel of the Morning” och Beatles ”While My Guitar Gently Weeps”. Bandet Jukebox Five lyckas med orgel och stämsång återskapa sjuttotalssoundet och vokalisten Sakari Nieminen ska ha särskilt tack för sin härligt pinsamma Irwin Goodman-imitation. Jukeboxen som står i barhörnan och pjäsens låtlista får representera hela det begynnande sjuttiotalets tankevärld: visst finns det några låtar finsk tango i jukeboxen, men den amerikanska musiken tränger sig på och med den hela den stora, stora världen långt borta från lilla Pargas. Parallellt med musiken skapar Maria Lundéns härligt tidstypiska dräkter i brunt, orange, grönt och rosa stämning och karaktärsdrag på ett väl genomtänkt sätt. … Jukebox är inget sentimentalt förhärligande av ett svunnet sjuttiotal även om det skojas med stereotyper. Det är skönt särskilt för oss åskådare som inte var där när det begav sig.”
ÅU/J. Wikström, 26.6.2014NÅGRA PUBLIKKOMMENTARER (från Facebook):
Man glömmer ju bort att det är amatörteater! Härliga karaktärer, strålande bänd och riktigt fin story.
Ni var bara så otroligt bra, igen, som vanligt, 1000 tack!
Exceptionellt bra skådisar och band! Pjäsen väckte många känslor, man fick skratta och gråta om vartannat, och så tycker jag personligen att en bra pjäs skall vara.
Ungdomarna var otroligt duktiga. Jonte lyfter jag på hatten för. En jättesvår roll! Har sett många sämre dylika proffsprestationer.
I år igen en sevärd pjäs! Hur det kommer fram nya talanger hela tiden fattar jag inte. Bändet och musiken yberhuippu, tack.
Vilka förmågor det finns i skärgårdsstaden och tack Eivor för en fin pjäs.
Stämningen under premiären, scenografin, den levande jukebox-musiken och vilket härligt urval av 70-talets klädkombinationer!
Det var helt fantastiskt, tackar och rekommenderar! Och vilken musik – tänk att under två timmars tid kunna njuta av Uriah Heep, Irwin, Middle of the Road, Canned Heat, etc. Alltså LIVE. Long live Teaterboulage!
Stående ovationer för detta gäng där superlativen inte räcker till! Tack Skini, Riddo & co. Sommaren ÄR räddad.
Jag har inte ord att beskriva för hur starkt intryck pjäsen gjorde i mej. Fantastiska rollprestationer och handlingen var autentisk som lyftes upp av små fina språkdetaljer, gester och miner. Kläderna = HÄRLIGA! Inte att förglömma regin, musiken, rekvisitan.
Rolig pjäs, bra skådisar. Den bästa pjäsen jag sett på länge.
Ihanaa, ihanaa, olette niin maailman parhaita … ja tuli se itkukin. Ei se maailma ole paljoa muuttunut noin 40 vuodessa, paitsi musiikki huonommaksi.
Fyndig juoni som inte var självklar! Dessutom hade pjäsen en uppåtgående kurva – och det är bra! Riddo som på sitt otroliga sätt får till stånd det hela och får liv i Skinis med hjärnan skrivna men med hjärtat skapade personer och berättelser.
Man blev så glad igen en gång. Gänget är ju SuperSuperSuper! 1000 tack!
Suuri kiitos teille kaikille! Aivan mahtava esitys.
A massive success and credit goes to the full ensemble. Fantastic show full of pace and emotional direction from the actors. Go Skini and Riddo.
Fenomenal musik framförallt, utöver fina skådisar! Tror jag måste se föreställningen en gång till och fokusera på musiken.
Det här är nog ingen amatörteater mera. Jag är imponerad av alla kläder, scenen och rollinsatser. Orkestern – bara wow!
Fint Skini och Riddo! Jag älskade orkestern! Duktiga, duktiga skådisar! Allihopa – TACK!
Suveränt! Blod, tårar och skratt. Vilka unga förmågor, låt oss inte glömma de “lite” äldre förmågorna. Skitbra!
Stora solar till Jukebox gänget som igen förgyllde en sommarkväll med bästa talanger på scen! Duktiga skådisar och gripande historia, Skini! Sakaris röst satt som handen i handsken och bändet spelade super! En helkväll på Lillholmen igen, tack!
Tack! Ni fantastiska teaterskapare, som gång på gång på gång ger så fina upplevelser. Jukebox i mitt hjärta.
Jag är otroligt kräsen som teaterpublik, men ikväll sögs jag helt och hållet med i Teaterboulages sommarpjäs Jukebox, och historien i den! Bäst var Jonte. Lika bäst var sångaren i bändet. Lika mycket bäst var epoken i scenerier och kostymering. Och allra lika bäst var hela gänget!
Man blir stum av beundran, stolt över att vara Pargasbo, lycklig över att pjäsen drar fulla hus och tacksam för att Skini är en så otrolig pjäsförfattare. TACK ska ni ha för att NI gör det möjligt för oss alla andra att få se teater av hög klass – ni är FANTASTISKA!
Hemma i våran stad får man njuta av världens bästa sommarteater, Teaterboulage med årets piäs Jukebox.
Åter igen en gång helt fantastiskt. Ni är fenomenala ALLIHOPA
Että te olette HYVIÄ, kiitos hienosta esityksestä!
Imponerande rollprestationer!
Kändes genuint, känslosamt, närvarande. Och så musiken som binder ihop känslor och händelseförlopp.
Helt suverän sommarteater! Bäst av alla sommarteaterföreställningar hittills!
Man blir ju helt förstörd av det hela (på gott), dom är såååå bra, speciellt musiken helt superbra, så det är ju hopplöst att se andras sommarteater efter det här.
Vilka otroliga förmågor det finns där i Köpingen! Jag bugar mig djupt.
Är så härligt då ni kan kombinera charmen av amatörteater med stor konstnärlig ambition.
Speciellt vill jag tacka manusförfattaren som så otroligt skickligt förde oss tillbaka till sjuttiotalet.
