Text: Sisko Istanmäki
Dramatisering: Miika Muranen
Översättning: Eivor Skini Lindgård
Originaltitel: Liian paksu perhoseksi

Svensk urpremiär 30.6.2023 på Lillholmen

En berättelse om Kaisu, som får anställning i den lilla byhålan Ruutinojas diversehandel. Där träffar hon handelsmannen Erni och de börjar tillsammans sköta affären trots att både bybor och Ernis närmsta släkt har mer än lovligt mycket åsikter. En kärlekshistoria mellan två omaka personer som trots sina olikheter och trots samhällets fördomar gör sitt bästa för att passa ihop. En berättelse om var och ens rätt att få älska och känna sig älskad. Om att till slut hitta hem.

PRESSKLIPP:

”När berättelsen dramatiseras börjar kärlekshistorien lysa alltmer, det är bra så. Teaterboulage utvinner mycket värme ur den, och det mörka runtomkring hanteras för det mesta med humor. Kaisu, som är lite på tjugo och längtar efter att få eget jobb och stå på egna ben, får anställning i Ruutinojas diversehandel, en bybutik som hankar sig fram med allt glesare kundunderlag. Hon river i från första stund, men miljön är inte välkomnande. Veronica Siivonen har Kaisus roll, hon tolkar den med perfekt tajming i repliken och utan överflödiga gester. Kaisu har lärt sig bita ifrån och inte vika undan. Att huvudrollen gestaltas så gediget ger komedigreppet ganska fria händer, något som stoffet inte alldeles självklart inbjuder till. Men finsk berättartradition har en ådra som kan kombinera svarta ämnen med plats för skratt, allt från ”Sju bröder” till Kaurismäki. Kvinnor behärskar också genren, tro inte annat. … Jonatan Rönnholm, som har rollen som handelsman och Kaisus blivande man demonstrerar en märkbar rollutveckling, från inledningens nervösa flamsighet (rollens, inte Rönnholms) till en mer luttrad man som kan stå upp för sig själv. … De två övriga huvudrollerna, Kaisus blivande svärmor och svägerska, målas med tjockare kontur, och med komikens mer bryska medel. Carola Rantala-Lindholm som den gränslösa och manipulerande mamma Ellida och Lisa Taulio som syster Vivien – ett hår av hin, helt enkelt – förmår också teckna dem så att man ser deras tragiska och frustrerade botten. … Ett plan i pjäsen som är outtalat men närvarande i föreställningen är frågan hur man hanterar knepiga relationer, rättvisefrågor, sorg – allt som hör till livet – på en liten ort där alla ser en men inte alla nödvändigtvis vill en väl. Regissören Daniela Franzell har ett öga för detta, hon kan vara drastisk men behöver inte peka med hela handen. … Med jämna mellanrum återkommer scener där hela byn tycks närvarande, de kan vara initierade av en inskriven händelse men också lockade av soundtracket som personifieras av Mecki Ruokolahtis vokalist med 60-talsstuk, som sjunger finska känsloladdade låtar från då till nu, från Laila Kinnunen och Maija Vilkkumaa. Den här musikförankringen är ett lyckokast – den ger en empatisk blick på människorna och deras emotionella tafatthet, och Mecki Ruokolahti sjunger också lika okonstlat självklart som vår finska sångtraditions bästa uttolkare. Att bygga temat ”stark kvinna” också via musiken är ett intelligent schackdrag. … Victoria Druggs dräkter vittnar om eftertanke och visuell påhittighet, och samma gäller Minna Ihalainens scenografi, som utnyttjar alla väggytor som scenen har att tillgå för att få in varje signifikant plats berättelsen behöver, utan att någon trängsel uppstår. … Skini Lindgård, som översatt manuset, har sagt att just lanthandeln som spelplats verkat tilldragande på henne. Hon har låtit dialogen bli ett talspråk som har minsta möjliga distans till personerna. På scenen får också pargasintonationen komma fram. Skini har en roll i pjäsen också, som Kaisus mamma, och publiken tolkar den direkt som en cameo, en särskild hedersbetygelse.”
ÅU/A-C. Snickars, 4.7.2023

”Kun käymme Paraisten Lillholmenin entiseen tanssipaviljonkiin, lavalla on jo henkilö, joka kuuluu sinne luonnostaan: illan solisti. Mecki Ruokolahden laulut rytmittävät alusta pitäen Teaterboulagen esitystä, joka johdattelee vanhan kyläkaupan nostalgiseen ilmapiiriin. Ratkaisu toimii oivallisesti, kokonaisuus rytmittyy tehokkaasti. Ruokolahden hienosti tulkitsemilla lauluilla on kiinteä, elimellinen yhteys näytelmätekstin välittämiin tapahtumiin. Asteikko ulottuu vaikkapa Paula Koivuniemen Perhosesta Carolan Armonaikaan ja lopulta myös arvoitukselliseen Mä lähden stadiin -kappaleeseen. … Taitava solisti ja yli 20-jäseninen näyttelijäryhmä rakentavat uudenlaista näkö- ja kuulokulmaa Sisko Istanmäen tuttuun romaaniin Liian paksu perhoseksi (1995). Vaikka sieltä kumpuava Kaisun ja Ernin tarina on vuosikymmenten varrella nähty lukuisina teatteritulkintoina, se ei suinkaan ole menettänyt koskettavuuttaan. … Daniela Franzellin ytimekäs ohjaus rakentaa esitykseen kaksi päälinjaa. Toinen on keskeisimpien roolihahmojen omintakeinen nelikkö. Toisen luo koko näyttelijäryhmän dynaaminen yhteispeli mimiikassa, gestiikassa ja vauhdikkaassa koreografiassa. … Ilmeiden ja eleiden yhteispelistä tekee valloittavan sitä alituisesti leimaava huumori ja ironia. Tarinan traagisetkin sävyt kumpuavat jatkuvasta liikkeestä, joka ei hetkeksikään sammu. … Teaterboulagen mainio esitys osoittaa, että kokonaisuus toimii myös ruotsiksi Turunmaan saaristossa. … Raisu ja topakka Veronica Siivonen luo vakuuttavan kuvan Kaisusta, joka löytää paikkansa ensin mahdottomilta tuntuneista olosuhteista. Jonatan Rönnholm lähestyy Erniä hienovaraisesti, salaviisaasti ja lopulta hyvinkin päättäväisesti. Tietoinen hulvaton liioittelu leimaa Carola Rantala-Lindholmia Ernin äitinä ja Lisa Tauliota siskona. Tämä kaksikko kärjistää onnistuneesti tapahtumien asetelmia ja henkilöiden suhteita. … Toimivampaa yli 20-jäsenistä näyttelijäryhmää ei voisi kuvitella. Mutta pienetkin roolityöt syntyvät hiottuina. Erityisen koskettava on Skini Lindgård Kaisun äitinä, joka sykkii todellista huolenpitoa Ruutinojalle lähteneestä tyttärestä.”
TurSan/J. Grönholm, 1.7.2023

 

”Premiärpubliken, som förra veckan kom för att uppleva den svenska, bearbetade versionen av ”Liian paksu perhoseksi – Ingen fjäril precis” i Skini Lindgårds översättning och Daniela Franzells regi, var fulltalig och beredd på både drama och komik. Pjäsen har ju genom åren hört till de finskspråkiga sommarteatrarnas säkra kort. Intrigen, som ursprungligen bygger på en roman av Sisko Istanmäki, handlar om Kaisu, som tar ett jobb som biträde i en lanthandel, där hon upplever mobbning för att hon är överviktig. Veronica Siivonen tolkar rollen suveränt och låter sig inte knäckas utan sätter igång med att fixa allt som den unge, snälle Erni (Jonatan Rönnholm), tidernas ”mähä”, inte har klarat sedan han har måst ta över ansvaret för företaget då pappan dog. Parets vingliga väg till samförstånd skojar med den stereotypa finska fåordigheten och oförmågan att uttrycka känslor. Carola Rantala-Lindholm som den stackars Ernis satkärring till mamma och Lisa Taulio som hans bortskämda syster drar nog mest skratt hos publiken. Liksom de fåniga stamkunderna i lanthandeln. … Det, som man däremot inte flinar åt, är Mecki Ruokolahtis tolkningar av femton anrika finska schlagrar. Också om låtarna inte hör till ens favoriter, lyssnar man gärna till henne och får en andningspaus mellan stolligheterna på scenen.”
ANNONSBLADET/I. Sandman, 6.7.2023

”Varm premiärstämning på Lillholmen. … Amatörteatern som i sommarens uppsättning bjuder på både gamla bekanta och nya ansikten lyckas med konststycket att än en gång erbjuda en föreställning som tilltalar en bred publik. Mycket känslor, humor, kärlek, kvinnokraft och en hel del svordomar får publiken ta del av i pjäsen. …. Den vackra finska musiken står Mecki Ruokolahti för då hon sjunger kända finska låtar. … De känslosamma låtarna får publiken att ryckas med och sång och musik förankras väl i pjäsen.”
PK/ M. Johansson, 6.7.23