En komisk bagatell från väståboland
Manus: Bobo Lundén, väldigt fritt efter August Strindberg

Premiär 30.6.2009 på Lillholmen i Pargas

PRESSKLIPP:

”HEMSÖBORNA ÄR EN FULLTRÄFF. Spelplatsen vid havet är perfekt för sommarteater. När man har suttit i regn utan tak över åskådarläktaren (och inte heller över scenen) eller svettats i gassande solsken, undrar man varför har man inte tidigare upptäckt Lillholmens anrika danspaviljong som scen för sommarteater? Men bättre sent än aldrig. Teaterboulages sommarteater ”Hemsöborna – en komisk bagatell från väståboland” passar alldeles perfekt att visas på Lillholmen. … Handlingen är förlagd till Åbolands skärgård år 1909. Där träffar vi skärgårdsbor och sommargäster, bönder och fiskare, tulltjänstemän och smugglare. … Hemsöborna i Teaterboulages tappning innehåller mycket humor, lokalhistoria och dialekt. Speciellt änkan Tyra Rundqvist (Inger Helenius) och förtjusande Lill-Mats (Victor Korpela) får publiken att kikna av skratt. Trots att handlingen är förlagd till början av förra seklet, lyckas man väva in både kommunsamman-slagning och bygge av bro eller tunnel mellan Pargas och Nagu. Och även ”evighetsfrågan om att bygga en simhall. … Händelserna ackompanjeras av en skicklig trio, August Strindberg på gitarr (Robin Pahlman), Siri von Essen på violin och mandolin (Lotta Ahlbäck) och Werner von Heidenstam på slagverk (Linus Lassus). Premiär-publiken kunde instämma med fullmäktigeordförande Barbara Heinonen som i sitt tacktal konstaterade att detta var hittills Teaterboulages bästa sommarteater!”
PK/L. Lehtonen, 2009

”HEMSÖBORNA SOM FOLKLUSTSPEL – en lyckad och mycket underhållande helhet. … August Strindbergs roman ”Hemsöborna” från 1887 är definitivt mera tragedi än komedi. Dessutom är den en ganska grym historia. Men sånt gäller inte längre när Bobo Lundén och Teaterboulage har huggit tänderna i den. Då har publiken hur roligt som helst. Men så deklarerar också förhandsreklamen att det är ”väldigt fritt efter Strindberg”. Det är inte tomma ord. Lundén har i sin bearbetning behållit utgångspunkten, persongalleriet – om också med viss justering och utökning – tiden sådär i stort sett (1909) och skärgårdsmiljön. Men i övrigt har han främst tagit fasta på handlingens och persongalleriets komiska potential, lättat upp och justerat intrigen enligt det och kommit fram till någonting som bra mycket liknar ett folklustspel. Samt en moralitet. … Underrubriken är ”En komisk bagatell från väståboland”. Inte heller det är tomma ord. Pjäsen är stabilt förankrad i bygden såväl stoffmässigt som språkligt. Hemsös plats i geografin förblir visserligen lite dunkel, men ön ligger i vår skärgård. Karlsson kommer från Pargas (naturligtvis), andra personer från t.ex. Nagu och Houtskär, sommargästerna från Åbo. Lundén introducerar en munvig påsaryss och en ingenjör från kalkbolaget, vilket köper en holme och sätter igång med kalkbrytning, någonting som blir ett viktigt element i drängen Karlssons ”uppgång” och fall. … Mycket av humorn föds emellertid ur de samtidskommentarer som oftast mycket elegant och ibland lite krystat har vävts in i dialogen. Kommunsammanslagningen är den röda tråden, men också mera allmänna fenomen i dagens värld fladdrar förbi. En annan källa till skratt är lagret av folkliga talesätt på bredaste dialekt, ofta lite grovkorniga – en dimension som inte saknas annars heller i uppsättningen. … Scenografen Ida Ridberg har letat fram tidsenliga möbler med den rätta patinan och byggt upp en trovärdig realistisk ram för turerna i och kring skärgårdshemmanet, någonting som understöds ytterligare av Maria Lundéns dräkter. … Regissörerna är två. Tillsammans har de gjort ett alldeles utmärkt jobb. Det är ett mycket vältrimmat och samspelat gäng som intar scenen och gör det med en självklar närvaro som bär och övertygar. Det är skärpt men ändå chosefritt, rörligt utan att nånsin bli rörigt. Tempot är ställvis högt och helheten snyggt rytmiserad, låt vara att det lite stampar på stället ett par gånger, särskilt mot slutet. Musiken har en viktig roll i det här, liksom överhuvudtaget. Det handlar om folkmusik av äldre och nyare snitt, inklusive några sånger. Tonen anges dock främst av unga Lotta Ahlbecks suveränt trakterade fiol. … Hemsöbornas centrala figur är drängen Karlsson som anländer till änkan Flods gård och snabbt börjar rusta upp den. I Lundéns omdiktning har Karlsson lite grann hamnat i kläm nånstans mellan det komiska och det tragiska. Han förblir trots Riddo Ridbergs ansträngningar och personliga grepp länge en lite konturlös och undflyende gestalt. Det är först i och med att han tror sig bli rik och börjar blåsa upp sig som han faller på plats, och då med en lätt absurd anstrykning. … Någonting motsvarande gäller för Skini Lindgårds stabilt tolkade madam Flod, som först mot slutet höjer sin profil. En orsak till det är förmodligen satsningen på komiken och att man så beredvilligt låter de lustiga figurerna stjäla scenen. … Den som drar allra mest skratt är nog Inger Helenius som friskt och suveränt tar ut svängarna som inneboende änkan och svägerskan Tyra Rundqvist. Hon har gjorts till en lat och karlhungrig spjuver som inte ens Karlsson får pli på och som med sitt rika förråd av talesätt och historier alltid har svar på tal. En motsvarande roll i uppsättningen har den elvaåriga Lill-Mats, spelad av Victor Korpela, som med tanke på sin ålder gör en verkligt imponerade insats. En lyckad komisk tolkning görs också av Magnus Sundman som tulltjänsteman med bredd i gnäll-repertoaren och av Daniela Franzell som madam Våg med avsevärd pondus både som rollgestalt och i gestaltningen. … Andra välinprickade, mer eller mindre komiska, gestalter görs av Anders Helenius som påsaryssen och Hoss Westerlund som dynamit- och spritglad gruvarbetare. I de mera allvarliga och vardagsrealistiskt förankrade rollerna ges det mindre utrymme att profilera sig, men visst jobbas det stabilt och övertygande också på den kanten. Liksom i mängden av småroller. Det är alltså en lyckad och mycket underhållande helhet som Karlsson & Lundén stampat fram. Den lever stort på sin fyndiga omarbetning och anpassning till det lokala, men framförallt lyfter den via det sätt som den förverkligas på.”
ÅU/B. Rönnholm, 2009

”Teaterboulage i Pargas tar sig stora friheter med Strindberg men går man med på detta får man en underhållande kväll på Lillholmen. … Bobo Lundén som står för manus har tagit sig stora friheter med ursprungsmaterialet, lagt till och dragit ifrån som det passsat ensemblen och regionen. Själva epoken är ett ganska diffust fordom. Ett sprit-smugglingsmotiv, en rysk gårdfarihandlare och en barnmorska har fått tillträde till berättelsen om änskan Flod som gifter sig med drängen Karlsson …. På slutet har man kommit rätt långt från Strindbergs text, man firar dubbelbröllop, Madam Flod och Karlsson, fru Våg och tullaren, och dessutom har den ohäångde sonen Gustu förlovat sig med professorspigan Ida. Ingen dör eller blir borta på sjön. Går man med på detta får man en underhållande kväll på Lillholmen i Pargas, där danspaviljongen blivit storstugan på Hemsö. Scenografin, av Ida Ridberg, tillåter att folk kommer och går, det ser naturligt byaktigt ut. Och publiken har autentisk sjöutsikt genom fönstren i fonden, man känner att man gjort strandhugg på deras ö. … Det finns marginal för komik hos drängen Karlsson, här bördig från Pargas, och i Riddo Ridbergs kropp blir han mera lustig än direkt farlig. Han blir också mer lurad än han riktigt fattar. Skini Lindgård är Boulages enda tänkbara som Madam Flod, resolut, sårbar, uppenbart listig. Buttre sonen Gustu (Samuel Karlsson) mjuknar synbart när allting reder upp sig över förväntan. Hans tillkommande, vackra Ida (Mecki Ruokolahti) antyder med sitt kroppsspråk hur det är att vara ung kvinna i en miljö där det accepteras att alla karlar tafsar. Rundqvist är en sådan slipprig gubbe i romanen, på Lillholmen blir han en kärring, ett brännvinspimpolande hjon, härligt gestaltad av Inger Helenius. Hon har naturlig licens att ta ut svängarna, de andra får paddla sig mer målmedvetet in i handlingen. … Fiskare Öhman (Petter Holmström) håller käft mest hela tiden men hans gestalt säger mycket. … Ovanpå dramat om Hemsö, som är bara Strindbergs, lägger sig ett folklustspel som är Strindbergs och Lundéns, och ovanpå det lägger sig några revyanslag som i allt bär Teaterboulages prägel. De har inget med Strindberg att göra, men får faktiskt publiken att känna sig som ett slags hemsöbor, på gott och ont, i vilket fall som helst alltid nyfikna. … Tremannaorkestern sitter i blickfånget, och tro det eller inte, kapellmäåstaren kallar sig August Strindberg. De interfolierar med folkmusik på fiol, gitarr och slagverk, ackompanjerar både fulvisorna och hela ensemblen i slutscenens stora sommarsång. Alla kan sin sak, men mest lyskraft är Lotta Ahlbeck på fiol.”
HBL/A-C Snickars, 2009

”Kesäteatterin aatelia Paraisten Lillholmenissa. … Hemsöborna on yksityiskohtia myöten ajateltua ja hyvin toteutettua kesäteatteria. Strindbergin romaanin päälle on kirjoitettu taitavasti paikallista historiaa ja nykypäivää. … Jokainen rooli on huolella työstetty, mutta näytteleminen pysyy rentona. Ridbergin esittämän Karlssonin kehitystä on nautinto seurata. … Muista roolihenkilöistä suurimman vaikutuksen tekivät pelokas tullivirkailija (Magnus Sundman), rehevä rouva Våg (Daniela Franzell) sekä rehdillä talonpoikajärjellä varustettu rouva Flod (Skini Lindgård).”
TURUN SANOMAT/I. Haapanen, 2009

”Hemsöborna naurattaa ja koskettaa Paraisilla. …. Sen, jonka mielestä saaristolaiset ovat sulkeutuneita tosikkoja, pitäisi käydä katsomassa Teaterboulagen esittämä Hemsöborna-näytelmä. Viikko sitten ensi-illassa näyttelijäporukka suorastaan villitsi yleisönsä, joka intoutui nauramisen lomassataputtamaan tahtia kansanmusiikkia soittaneille triolle. Innokkaimat eivät aina pysyneet penkeissään. … On vaikea uskoa, että lavalla hääräävät harrastelijaesiintyjät, sillä he eläytyvät rooleihinsa melkein paremmin kuin Samppalinnan elvistelijät omiinsa.”
KAARINALEHTI/S. Holopainen, 2009