Manus/Käsikirjoitus: Heidi Fredriksson
Urpremiär/Kantaesitys: 31.7.2014 på Lillholmen
Storskogen är som vilken skog som helst. I alla fall nästan. I skogen bor Birger Björn med sina föräldrar. De har just flyttat till Storskogen och Birger känner sig ensam. Han vill ha en vän att leka, skratta och baka med. För att baka är det allra bästaste Birger vet. Mamma Björn har en plan som kan hjälpa till, men Birger kan ju ännu inte riktigt skriva … En tvåspråkig föreställning där degen knådas ihop av roliga och fartfyllda ingredienser, vänskap, skratt och sång samt en gnutta vemod och sorg. /
Suurmetsä on kuin mikä tahansa metsä. Ainakin melkein. Metsässä asustaa Pirjeri Karhu vanhempineen. He ovat vasta muuttaneet Suurmetsään, ja Pirjeri tuntee olonsa yksinäiseksi. Hän haluaisi ystävän, jonka kanssa voisi leikkiä, nauraa ja leipoa. Leipominen on nimittäin Pirjerin mielestä kaikkein parasta. Äiti Karhulla on idea, joka voisi auttaa tähän, mutta Pirjeri ei oikein vielä osaa kirjoittaa. … Kaksikielinen esitys, jossa taikina vaivataan hauskoista ja vauhdikkaista aineksista, ystävyydestä, naurusta ja laulusta sekä hyppysellisestä haikeutta ja surua.
PRESSKLIPP:
”Nukketeatterinäytelmä Paakari Pirjeri saa ystävän on paraislaisen Teaterboulagen kesän toinen kantaesitys. … Leipomisesta pitävä Pirjeri-nalle ei ole löytänyt ystävää Suurmetsästä. Sitten hän tapaa vauhdikkaan siilityttö Venlan, ja oppii, ettei ystävystyminen ole ihan helppoa mutta sitäkin palkitsevampaa. … Kaksikielinen näytelmä on kokonaisuudessaan nukketeatteritaiteilija Heidi Fredrikssonin käsialaa. Hänen näkemyksensä Suurmetsästä ja sen asukkaista on visuaalisesti kiehtova ja tuo mieleen kuvakirjan sivut. … Kaksikielisyyskin toimii hyvin. Pirjeri puhuu ruotsia ja Venla suomea, mutta kaikki olennainen sanotaan aina kummallakin kielellä. Sanaleikeissä svenit ja vänit menevät sopivasti solmuun. … Mecki Ruokolahti, Sanni Impilä, Ellen Paulig ja Alexandra Granberg esiintyvät hyvällä energialla. Nuketus toimii hallitusti, eikä nukettajia ole turhaan yritetty piilottaa. Vaikka nukketeatterissa mahdollisuudet ovat loputtomat, pidän siitä, että Paakari Pirjeri on toteutettu perinteisin keinoin. Silloin se toimii tarvittaessa myös hyvänä ensikosketuksena nukketeatteriin. … Esitystä ryhditetään slapstickilla ja musiikkinumeroilla, joista hupaisin on Pirjerin paakari-räp. Lapset innostuvat eniten Venlan kaahatessa Taiger-mopollaan. Mutta ei esitys pelkkää vauhtia ole, siihen mahtuu myös vakavampia tunteita, kuten ikävää ja yksinäisyyttä. Onneksi ystävyys voittaa lopulta ja teatterista voi lähteä iloisin mielin.”
TURUN SANOMAT/F. M. Pessi, 1.8.2014”Bagare Birger får en vän – Paakari Pirjeri saa ystävän, är Teaterboulages första sommarpjäs som uttryckligen är för barn. … Händelserna utspelar sig i Storskogen. Birger längtar efter en vän, och hittar en efter några om och men i Venla, som är Birgers motsats, temperamentsfull och expressiv där Birger är mer försiktigt sensibel. Man hittar också en definition på en vän: Det är en som är med också när det blir lite lessamt och inte bara när man bakar bulla med blåbär. … Men Bagare Birger får en vän kan inte bara reduceras till ett budskap, det är hela den kommunikativa och konstnärliga gestaltningen som får stunden att lyfta. Heidi Fredriksson har gjort dockorna i litet format, och det betyder att de som står bakom dem tar mer plats. Dockorna är inte heller handdockor, utan fram- och baktassarna rörs separat, ibland får någon hoppa in och röra baktassarna. Det understryker draget av lek, och bearbetar det som för barn i dagis- och förskoleåldern är en elementär fråga: är jag stor eller liten, är jag det ena eller andra, eller kanske båda? … Fyra unga kvinnor sköter rollerna på scenen. De kanaliserar sin karisma till dockorna och sköter också andra roller, en som Birgers mamma, en som Trean, som är “en helt vanlig människa”. … Alla aktörer, Alexandra Granberg (björnmamman), Ellen Paulig (Trean och Castor), Mecki Ruokolahti (Birger) och Sanni Impilä (Venla) har en härlig utstrålning, fokuserad och avslappnad. Det är som när man leker, och barn känner igen det, vuxna kan minnas det. … Heidi Fredrikssons precisa känslighet sträcker sig också till scenografi och kostymer. Björndräkterna är av smidig trikå, har en brun topp med en diskret huva som man kan dra upp när man behöver understryka sitt björnskap med ett par vänliga små björnöron. Den omgivande skogen möter också det lekande barnets dubbla blick, den nyktra blicken ser att den är byggd av spänskivor, fantasins blick ser det sagolika.”
ÅU/A-C. Snickars, 2.8.2014
