PRESSKLIPP:

”Carmela Wagers scenografi består synligast av trasmattor, som täcker in det mesta av fonden. Tittar man noga kan man se att de varierar i fräschör beroende på närheten till respektive familj. Hemmarkörerna är ganska sparsamma, men man noterar att Mattis är öppet medan Niilas är stängt, strängt religiöst som det är. Det mesta utspelas annars på ett sluttande plankgolv med plats för flexibla lösningar. Största förtjusningen väcker bastun som organiseras fram i ett huj. … Pjäsens huvudpersoner Matti och Niila når i alla fall långt utöver det. Samuel Karlsson och Jani Lastuniemi i huvudrollerna är välvalda. Karlsson har vid det här laget erfarenhet av många huvudroller – det syns – och Lastuniemi känns som om han var född till Niila. Man ser hur de som duo bär livets börda, Matti får bära den lättare delen, Niila den tunga. Det här kommunicerar de i sitt samspel som har ett brett register. Lika viktiga är också Matti och Niila som barn. Henrik Helenius och Putte Ruokolahti spelar pojkar i stort sett i sin egen ålder, gör det mycket bra, beröm går både till dem och regissören Jösse Sjöholm för att de så väl tagit hand om de finstilta övergångarna mellan det individuella och det allmänna i barns beteende. Barnkollektivet, särskilt i skolan, sköter sig också med precision. Vuxenkollektiven, jaktlaget, de motionsgymnastiserande tanterna, eller scenen med den afrikanske predikanten, tillåter sig att ta ut svängarna och ibland är buskisen bara ett par andetag borta. … Musiken då? Bandet som består av aktörerna förstärkta med Mats Ridberg får med beröm godkänt.”
HBL/A-C. Snickars, 23.6.2010

”Som titeln säger har musiken en viss betydelse. 60-talets popmusik blir ett frigörande element i pojkarnas utveckling. Vad passar då bättre än att spela i en danspaviljong. Carmela Wager har byggt upp ett sluttande plan och kompletterat med en komprimerad rumsinteriör på ena sidan och en användbar trappa och dörr på den andra. … Matti och Niila som pojkar spelas av Henrik Helenius och Putte Ruokolahti och de gör det på ett sätt som verkligen imponerar. Efter en symbolisk islossning övertas rollerna av Samuel Karlsson och Jani Lastuniemi som också imponerar med säkra tolkningar och förnäm tonträffning. Karlsson får dessutom ett flertal möjligheter att demonstrera sin eminenta förmåga att utvinna komik också med små medel. … Eftersom scenerna är ganska löst kopplade till varann kan Sjöholm och ensemblen ta ut svängarna ordentligt, inklusive ut i buskarna – nästan så att man ibland tror sig förflyttad till något slags revy. … Kufiska figurer finns det också, mer och mindre i marginalen, som Ryssi-Jussi (Leif Jansson) som bor uppe i skogen och omges av märkliga föreställningar, den kongolesiska pastorn (Linus Lassus) och f.d. ss-soldaten Heinz (Yngve Sjöblom) som betalar Matti för att fånga råttor. Lite kufiska är väl också den skånska musikläraren, träffsäkert porträtterad av Simon Karlsson, den kindpuffande kantorn (Riddo Ridberg) och Niilas egensinniga farmor (Skini Lindgård). Det är alltså en färgstark, burlesk och ganska bullrig värld som pojkarna växer upp i och där de försöker bli karlar genom att undvika sånt som är knapsu, d.v.s. kvinnogöra och/eller alltför flickaktigt. … Liksom i fjol med ”Hemsöborna” har man alltså ganska starkt betonat det komiska och underhållande, utan att för den skull helt tappa bort de mera tragiska och lågmälda dimensionerna. Som pjäs är den som hittad för Teaterboulage, inte minst för att den är så töjbar. Ett trettiotal skådespelare i alla åldrar står denna gång på scen och verkar alla trivas utmärkt med att göra det.”
ÅU/B. Rönnholm, 23.6.2010

”Paraislainen Teaterboulage yllätti viime kesänä lähes täydellisellä kesäteatteriesityksellä Hemsöborna, ja arvelin tuolloin, että kyse oli onnenkantamoisesta. Nähtyäni maanantai-iltana ryhmän tämänvuotisen näytelmän, Mikael Niemen romaanista dramatisoidun Populärmusik från Vittula (Populäärimusiikkia Vittulajänkältä), voin vain todeta, että olin väärässä. Teaterboulage ei osu maaliin sattumalta, vaan kovan työn, intohimon ja luovuuden ansiosta. Kun mukana on aimo annos hulluutta (positiivisessa mielessä), verkko heilahtaa useammin kuin Pohjois-Korean ja Portugalin välisessä MM-matsissa. … Näytelmässä vaihtelevat hulvattomat joukkokohtaukset (naisvoimistelijoiden esiintymiset, juopottelut, saunominen, hautajaiset, häät ja syntymäpäivät) Matin ja Niilan perheen sisäisten tapahtumien sekä kaverusten kahdenkeskisten kohtausten kanssa. Matin puolella ollaan elämänmyönteisiä ja iloisia, kun taas Niilan luona vallitsee synkkä, väkivaltainen ja ahdistava ilmapiiri. Kahtiajako näkyy myös lavastuksessa: Matin kotona räsymatot ovat kirkkaita ja värikkäitä, Niilan puolella raidat ovat tummat ja tahratut. Samalla tavalla koko esityksessä kulkevat rinta rinnan riehakkuus ja synkkyys. Ilmapiiri muuttuu kerrassaan hyytäväksi aina, kun Niilan mustanpuhuva, uskossaan seonnut isä Isak (Marcus Nordvall) astuu näyttämölle. Isak purkaa angstiaan nimenomaan Niilaan, ja tästä tulee säikky ja sulkeutunut lapsi, joka nuorukaisena heittäytyy musiikkiin kuin pelastusveneeseen. Esityksessä lapsi-Niilaa näyttelee herkästi Putte Ruokolahti ja Jani Lastuniemi pitää saman vireen nuorena Niilana. Tomera Henrik Helenius rakentaa lapsi-Mattina hyvän vastaparin aralle Niilalle, ja Samuel Karlsson viimeistelee kokonaisuuden nuorena Mattina. Karlsson suhtautuu näyttelemiseen suurella sydämellä, ja työskentely on paneutunutta, herkkävaistoista ja vivahteikasta. … Heikkoja lenkkejä tässä porukassa ei ole. Kolmikymmenpäinen ensemble pelaa hyvin yhteen, ja monilla on myös omat tähtihetkensä. Erityismaininnan ansaitsevat Matin äitiä näyttelevä Carola Rantala-Lindholm ja isää esittävä Riddo Ridberg , mutta moni pikkuriikkinenkin rooli, kuten Clara Wickströmin diakonissa ja Leif Janssonin Ryssi-Jussi, jäivät mieleen. … Ja tokihan mukana on myös elävä bändi, jonka soitto svengaa som fan.”
TS, I. Haapanen, 23.6.2010