En monolog för två bröder
Manus: Daniela Franzell
Urpremiär i Manegen 16.4.2019
Gästspel i Korpo 10.5.2019
Roger har nyss fyllt 60 år. Det är väl inget att fira tycker han. Han känner sig ensam trots att han har både jobb och fru. På gården står ett övergivet utedass. Hans fru Sinikka vill riva det men det vill inte Roger. Han vill ha ett extra rum som är bara hans. Där vill han sitta och spana på fåglar och filosofera kring varför livet plötsligt ter sig så ointressant och meningslöst.
PRESSKLIPP:
”Utedass för två — en tillflykt från Facebook och chiapudding. Johan Fröbergs Roger travar genom salen i svarta Nokiastövlar och den vanliga mannens hela outfit: Jeans, flanellskjorta, stickatröja, keps. Garaget är inget garage utan ett gammalt utedass, som blivit en tillflykt där man kan sitta och kika på fåglar, äta matsäck och fundera. Funderingarna rör allt som Roger inte riktigt orkar med eller har koll på. Facebook, träning, chiapudding. Allt nytt som (frun) Sinikka gör och pratar om. Men Roger vill hellre prata med människor direkt och försjunka i egna intressen. Och bli gammal i fred utan den där chiapuddingen. Så säger han. En gång skrev han dikter, en handlade om Inga-Lill, till exempel. Pjästiteln är en eftergift till Rogers svaghet för rim. … Scenen är ett dass med plats för två, det har blivit oas och verkstad, fast Roger själv inte är händig alls. Händig är däremot brodern Håkan, som sitter och skruvar och pysslar med tekniska prylar – under tystnad. Kommunicerar han blir det en lite vemodig slinga på melodica. Varför han inte talar framgår under pjäsens gång. … Roger är en sensitiv man, han har en egen sorg och han försöker hantera den. Fröberg tar väl hand om Roger-rollen, undviker stora gester, skapar i stället en så stor kontaktyta som möjligt till publiken. Roger är ju inte den som tar ut svängarna. Han förundrar sig över tiden som flytt och allt som flytt med den. Men det stannar inte där, Fröberg låter Roger liksom stanna och sväva över de viktigaste relationernas oändliga djup. Det handlar om Sinikka, och det handlar om Håkan. Roger både har och inte har ord för allt – han pratar på, men pjäsen berättar så mycket mer. Det är en skickligt skriven text. … Riddo Ridberg har Håkans tysta roll. Det är publiken inte riktigt van med, därför uppstår en intressant friktion i väntan på att han ska undslippa sig något. Att han bara sitter där känns genast som ett slags signatur, som om Roger och Håkan är en duo som kunde återkomma.”
ÅU/A-C. Snickars, 18.4.19